FLÄTA KORGAR

För att bära t ex sill använde fiskarna flätade korgar. Dessa gjordes av enegrenar som är ett starkt och böjligt material.

SLÅ REP

Så gott som allt vad en gammal fiskare använde i sitt fiske hade han själv tillverkat. Repslagning var en självklarhet i ett fiskeläge. Materialet var hampa. Redskapen var en rock (en speciell spinnrock) och en kärra. Först spann man garnet, det var tre trådar av hampa som slogs samman till en kardel, därefter slog man ihop dessa till ett rep, som sedan tjärades.

TILLVERKA LAGGKÄRL

Laggkärlen bestod av hopfogade laggar som var något kupiga trästavar. Dessa laggar hölls ihop av dymlingar (tunnband). Man hade tunnor, fjärdingar och kuttingar.

RYA GARN

Förr var garnen gjorda av bomull och för att inte ruttna så impregnerades de. Man kokte vatten, björkbark och soda i en stor kittel vari man doppade garnen. Detta kallades för att rya garn. För att repen skulle vara hållbara doppades de i kokande trätjära.

OLJA IN KLÄDER

Ute på sjön måste man ha slitstarka vattenavstötande kläder. Man tillverkade sådana kläder av lärft. Därefter oljade man in dem i rå linolja färgsatt med något gulocker. Detta tog lång tid då torktiden var flera veckor.

SNO KROKATAFSINGAR

När man skulle fiska med långrev, hade man en lång lina där krokarna satt med jämna mellanrum i små tvinnade garnstumpar. Dessa små garnstumpar kallades tafsingar. De snoddes (tvinnades) för hand med hjälp av en spinnrock.

STICKA KROK

När man fiskade med krok måste dessa först agnas med bete av något slag. Det kunde vara tobis, tångräkor eller sill som var skuren i bitar. Förfaringssättet att sticka kroken i betet kallades naturligt nog att sticka.

KLÖFTA KROK

Efter fisket och sedan fisken plockats av krokarna måste dessa rengöras och hela långreven göras klar för nästa fiske. När man hade plockat bort det begagnade betet, satte man krokarna i en klöft (en kluven gren eller en kluven smal list). Det var viktigt att man satte krokarna i rätt ordning. Detta underlättade arbetet när man åter skulle sticka krok.

STENA FLUNDREGARN

När man skulle fånga flundror, var det viktigt att garnen kom ända ner till botten där plattfisken fanns. Innan man hade flundregarn med bysänke ingjutet i nederkanten av garnen, måste man på något annat sätt få garnen att bli stående mot botten. Man fick då sätta stenar i små bandöglor i nederkanten av garnen. Efter fisket måste stenarna plockas ur igen för att man lättare skulle kunna rengöra garnen och sedan torka dem. Flundrefisket var det speciella ”käringfisket” då karlarna var ute på längre fisketurer.

BÖDA GARN

Efter ett fiske kunde det hända att garnet gått sönder. Det kunde vara en sten på botten som gnagt hål eller någon stor fisk som trasslat in sig rejält och orsakat skador på garnet. Det gällde då att laga det på ett så bra sätt som möjligt. Det kallades att böda garn. Man använde en bödenål, där nädret (garnet) som man skulle laga med fanns. För att man snabbt skulle kunna skära av nädret när man lagat ett hål, hade man en speciell liten kniv på ena fingret. Bödekniven liknade en fingerring med en liten kniv på. Den måste vara vass så att man kunde skära av garnet lätt.

FLÄTA ÅLKUPOR

Att fånga ål var något speciellt. Man hade många knep. Ett var att använda ålkupor. Dessa var flätade av ene och kan liknas vid en avlång strut med en ingång. Om ålen väl hade kommit in i kupan, hittade den inte ut igen. För att locka in ålen i ålkupan hade man smort in den med sillagäl (inälvor från sill).

GÖRA SILOR

Ett användbart bärredskap var silor. De var flätade och mycket starka. Silorna kunde användas för olika ändamål och kallades också därefter. Man använde t ex sillasila till att bära sill i tvättasila till att bära tvätt i. Ett annat namn på silor var kålafat.

VISPA FLUNDREGARN

När man fiskat flundror och det kommit ett överraskande dåligt väder som orsakat starkare strömmar i vattnet än vanligt, kunde det hända att garnen var fulla med olika slags vattenväxter.  Allmänt kallades det ”att få skit  i  garnen” eller ”att få mås i garnen”. ”Mås” var ett allmänt namn på olika rödaktiga vattenväxter som fanns på bottnen. Om man satte garnen nära land, kunde man få ”paddsilke” som var grönt och slemmigt och svårt att få bort. För att så snabbt som möjligt få bort oönskade vattenväxter hade man en visp. Det var en stråltrådsring som var fäst vid ett handtag. Man spände garnet med ena handen och vispade bort ”ogräset” med vispen som man höll i den andra handen.

SPINNA GARN

Kläder tillverkades av ull från får och angorakaniner ( hundhår användes ibland till vantar då det var särskilt slitstarkt). Ullen kardades för att bli så porös och jämn som möjligt. Den blev också mer lätthanterlig (alla  fibrerna kom på samma håll). Därefter tvinnade man ullen till en tråd med hjälp av en spinnrock.

KOKA TVÄTT

Det var omständligt att koka tvätt förr i tiden. Man startade redan kvällen innan tvättdagen genom att man lade tvätten i blöt. På morgonen gnuggade man sedan bort den värsta smutsen med hjälp av en tvättbräda. Som rengöringsmedel hade man soda (för att göra vattnet mjukt) och såpa. Tvätten kokades sedan i en gryta med samma ingredienser i vattnet. Därefter vreds den ur och sköljdes i flera vatten. För att göra tvätten riktigt vit och vacker använde man ett blått färgämne, så kallad blåelse.

MANGLA TVÄTT

För att tvätten skulle bli slät manglades den. Det var viktigt att valsarna var spända mot varandra och pressade tyget hårt. Vanligt var att man hade stenar i mangeln och mangeln kallades då helt naturligt för stenmangel.

SKURA MATTOR

Att tvätta mattor var ett mycket ansträngande kvinnogöra. Man behövde mycket vatten och därför var det naturligt att man skurade sina mattor vid sjökanten. Ofta låg man på knä på hammaren (den lilla stenpiren för småbåtar) när man arbetade. Man sparade mattvätten till sommaren, då temperaturen i vattnet var mer behaglig. Ytterligare ett skäl var att det var varmare i luften och mattorna kunde torka bättre.

FÄRGA GARN

Garnet, som man spunnit, färgades för att bli så vackert som möjligt. Färgämnena var naturliga och man använde antingen hela örten eller delar av den. Garnet och de olika växterna kokades tillsammans i ett  färgbad. Växtfärgning var det vanliga ända tills syntetfärgerna tog över. Kända färgämnen från exotiska växter var indigo, ett blått färgämne som man fick av blad, och krapp som var mörkrött och som man fick av rötter. I våra trakter använde man t ex björkblad, ljung och färglav.

KOKA ÖRTTE

I gamla tider använde man mycket mer av vad som fanns i naturen än vad man gör idag. Många örter användes till teer av olika slag. Ibland var det blomman som var användbar, ibland bladen och ibland hela örtten. Man hade både sällskapsteer och medicinska teer. De torkade örtterna lades i vatten som fick koka upp och sedan stå och dra några minuter, varefter teet silades och dracks.

Exempel på örtteer
Kamomillte hade många användningsområden. Det var svettdrivande, kramplösande och en god hjälp vid olika katarrer och vid kolik.
Röllekate var välgörande för hela kroppen och bra som magmedel. Smaken kunde förhöjas med krossade enbär.
Björkte var utmärkt mot njurproblem.

GAMLA LEKAR

Förr i tiden fanns ju inte TV, ingen video och inga dataspel. Barn var aktivare i sina lekar förr än nu. Leksakerna tillverkades av det material som fanns att tillgå.

KÄGELSPEL

En slags bowling. Man hade käglor, ca 30 cm höga, som tillverkats av någon lämplig trädstam. En av käglorna var lite högre än de andra och hade i bästa fall en krona, kungen. När man slog ner käglorna med ett klit fick man olika poäng. Uppställning, poängberäkning och andra regler varierade mellan olika byar.

TOPPAR

Ett slags snurror om svarvades av en snickare. Tävlingen gick ut på att hålla sin topp snurrande så länge som möjligt och att förflytta den så lång sträcka som möjligt. För att klara detta ”piskade” man sin topp. Det bästa materialet till piska var ålaskinn.

RULLA TUNNBAND

Rulla tunnband var en snabb lek. Det gällde att hålla ett järnband som suttit runt en tunna rullande så länge och så långt som möjligt. Till hjälp hade man en pinne.

MUSIKINSTRUMENT

Visselpipor och flärpor gjorde man av barken från något mjukt trädslag, t ex rönn eller sälg. De var speciellt lämpliga att göra på våren när det var lätt att få bort barken från den trädgren man valt som utgångsmaterial.

FLICK- ELLER POJKLEK

En del av lekarna var något mer könsbundna än andra. Flickorna hoppade rep och hage och hade en speciell  bollskola. Man bollade mot husväggen. Själva  bollskolan hade olika svårighetsgrader, man började med enkla övningar som sedan blev alltmer komplicerade. För att ytterligare öka svårighetsgraden lade man till olika antal bollar. Pojkarna spelade  fotboll, där bollen var av blandad kvalitet beroende på tillgång.