Kommer man den gamla färdvägen på Listerlandet från Hällevik till Stiby och passerar Haveliden ser man från höjden två strandvallar. När jag var pojke i början av 1930-talet använde jag och mina skolkamrater denna väg till skolan. Ofta tog vi en avstickare in i skogsdungarna och såg då några märkliga stenar med fördjupningar som var skålformiga. Det fanns ofta en mindre fördjupning intill en större. Vi barn undrade vad det var för mystiska stenar och vad de en gång kunde ha använts till.
Svaret gav mig min far, före detta fiskaren och skepparen Herman Persson, född 1880, som på den tiden arbetade på Torsö. Han följde med oss upp till åsarna och berättade om stenarna. Han kom ihåg från sin barndom på 1880-talet hur man här arbetade med att knacka sönder sten. Det kunde vara uppåt en 16–17 man, framför allt fiskare som hade svårt att försörja sina familjer under vintermånaderna och som här fick arbetstillfällen. Arbetsgivare var Mjällby socken. Socknen tillhandahöll släggor och för varje tunna, hektoliter, sönderknackad sten fick arbetarna 25 öre. Bönderna som hade skyldighet att hålla vissa vägsträckor farbara kunde köpa makadamen av socknen för sitt vägunderhåll.
De här stenarna som vi så mycket fantiserat om var alltså så kallade knackestenar. Stora bumlingar som använts som underlag för att krossa de mindre stenarna på. Håligheten hade den funktionen att hindra småstenen att glida iväg innan de träffats av släggan. Varje stenkrossare hade sin knackesten i mitten på sitt arbetsområde. Det var viktigt att ha en bra knackesten som gav den bästa arbetshöjden.
Hur många tunnor som hanns med under en dag skiftade, men det måste ha varit ett slitsamt arbete att ur slask och blötsnö sparka fram småsten. De dagar det var frost och vindstilla kunde man höra klangen från släggorna ända ner på läget.
En fiskare behöll sin slägga hemma efter vinterns arbete och resonerade som så att myndigheten vet ”att jag behöver den igen nästa år”. Hur som helst: nu finns släggan i Hälleviks fiskemuseum som ett påtagligt bevis för fiskares vinterförsörjning i äldre tid.
På den gamla arbetsplatsen finns idag ett drygt dussintal knackestenar. Anmärkningsvärt är att en del av dem ligger med fördjupningen mot marken. Varför? Var det ett sätt att säga: ”Pax för den här stenen”?
Att knacka sten på det här sättet förekom över hela Blekinge innan stenkrossar blev allmänna. I Kättilsmåla, Augerums socken, krossades sten med stenhammare så sent som 1916 när Skånska Cementgjuteriet höll på med ett brobygge. Enligt uppgift bildades så småningom håligheter i stenstädet genom knackningen.
Per-Anders Persson